Sista april blev inte riktigt som jag tänkt mig. Jag hade en idé om att försöka dokumentera valborgsfirandet från den mörka sidan. Idén har växt fram genom åren då jag irriterat mig på tidningarnas glada bildrapportering från firandet där de ”tråkiga” nyheterna endast blir notiser och champagnesprutande ungdomar istället lyfts fram.

Därför hade jag ambitionen att under en tioårsperiod försöka dokumentera den oglamorösa delen av firandet. Jag pratar om fylleriet, nerskräpandet och de bråk som många även förknippar valborg i Uppsala med.

Väl på plats visade det sig svårare att hantera än jag tidigare trott. För det första såg Ekonomikumparken, där de flesta samlas under morgonen och förmiddagen, inte ut som en park längre. Redan kl 09:00 på morgonen fanns det ett stort gäng poliser samt inhyrda städare i gula västar förberedda att ta hand om det stora skräpberget som alltid efterlämnas av valborgsfirarna. Dessutom stod det polisspanare på taket förberedda att assistera poliser på marken vid behov. Inhägnande zoner fanns överallt och det kändes som jag befann mig mitt i en krigszon.

Jag kände mig otrygg. När jag sedan vandrade runt i parken kände jag mig som en parasit. Som en föredetting som ville göra mig lustig över valborgsfirararnas oskuldsfulla misstag. Jag träffade många bekanta som frågade varför jag var där. När jag gång på gång förklarade detta så skapade det genast en distans till de jag pratade med. De var ju själva en del av firandet och det kunde uppfattas som att jag genom att berätta att jag skulle dokumentera fylleriet såg ner på de som befann sig i området.

Mentalt hade jag redan tagit avstånd från firandet. Jag är nykterist sedan sex år tillbaka och försöker undvika alla typer av festligheter. Många av de bästa fotografiska verken kommer just från idén om att dokumentera något man upplever som fel eller tveksamt. Men jag konkurrerade med ett 50-tal andra fotografer i området vilket ökade känslan av att vara paparazzi i jakt på smutsiga bilder.

Det var smärtsamt att befinna sig i Ekonomikumparken. Jag kände mig inte hemma och jag ville bara bort. Trots detta vandrade jag runt i sju timmar letandes efter bilder. Jag tog ett gäng bra och illustrativa bilder men också några härliga bilder.

Jag orkade inte stanna hela dagen. Vid 16-tiden beslöt jag mig därför att bege mig hemåt. När jag lämnade Ekonomikumparken hände något märkligt. Precis i utkanten på parken noterade jag att ett gäng poliser försökte brotta ner en yngre man. De två poliser som brottades hade svårt att hålla fast mannen som uppträdde aggressivt. Ungdomar runtomkring ställde sig nära poliserna och den yngre mannen som låg på marken och brottades intensivt. Jag kastade mig in med mina kameror och började plåta ingripandet på extremt nära håll. Helt plötsligt kastar sig ett par ungdomar in brottningsmatchen och fritar sin kamrat som lyckas fly därifrån. Situationen blev mycket aggressiv och en av poliserna var på väg att dra pepparspray. Jag bränner av ca 120 bilder och fångar det mesta på mycket nära håll.

Poliserna griper sedan alla inblandade utom ynlingen som lyckades rymma. Jag åker hem för att kolla vad jag fått för bilder och kort därefter ringer polisen och undrar om de får komma hem till mig och se bilderna jag plåtade.

Situationen känns mycket märklig eftersom jag inte förstår hur de kan ha identifierat mig och jag inte vet hur bilderna skall användas. Efter diskussioner med polisen om vem som gjort anmälan och efter att jag utrett hur vida jag var tvingad att lämna bilderna kommer vi överrens om att de skulle få en kopia på dem.

Jag känner mig lite smått skärrad över situationen och lägger mig tidigt. Bilderna har jag inte orkat röra förens idag och här följer en bildserie av mina upplevelser från valborg 2012. Om jag vågar mig ut nästa år igen känns just nu mycket tveksamt.

•