Category Archives: Multijournalistik

Sommar i Söderhamn

Som nydiplomerad journalist fick jag chansen att prova mina vingar på Söderhamns-Kuriren i sommar. För första gången var inte mitt huvudsakliga ansvar att arbeta med bildjournalistik utan journalistik. Många inklusive mig själv har varit oroliga för bildjournalistikens plats i den stora omstruktureringen som i dag görs på nyhetsredaktioner runtom i landet. MittMedia som i dag äger 19 tidningar inklusive Söderhamns-Kuriren är en av de koncerner som har gått längst. De har i princip avskaffat samtliga bildjournalister på sina tidningar. Alla medarbetare ska kunna behärska samtliga kommunikationsmedel eller det är i all fall målsättningen. Redan förra året när jag arbetade på Ljusdals-Posten som bildjournalist blev jag införstådd att fotografernas roll kommer att förändras riktigt snart. Det var själva huvudanledningen till att jag investerade både pengar och tid på att läsa journalistik.

Till skillnad från resten av samhället så går journalistiken tvärtemot taylorismens grundläggande princip om specialisering. Grunden i detta är att tidningarna tappar i upplaga och inte kan ta betalt på nätet varpå det finns mindre pengar att lägga på journalistik. Genom att låta färre göra fler saker går det att effektivisera arbetet. Av egen erfarenhet kan jag säga att den journalistiska slutprodukten blir bättre när en reporter och bildjournalist tillsammans åker ut för att göra ett reportage eller där en videoreporter får 8 timmar på sig för att förbereda ett videoreportage. Men det går inte att förhålla sig till den verkligheten nu. Varken pengarna eller tiden finns.

När jag nu summerar sommaren upplever jag att arbetet som multijournalist är både utmanande och roligt men samtidigt otroligt svårt. Som ny i en stad där man aldrig har varit är det svårt att hitta både nyheter och platser du ska åka till. Men att få chansen att lära känna en stad under en sommar är fruktansvärt spännande.

Söderhamn ligger 17 mil från Uppsala i Gävleborgs län men samtidigt i landskapet Hälsingland. Det finns få landskap där människor identifierar sig så mycket med sin tillhörighet som i Hälsingland. Söderhamn har åkt på många törnar genom åren. Det tidigare gamla industriella och militära högsätet har fått se företag efter företag lägga ned. Många av de som bor kvar försöker att hålla fast i det som förenar dem. Åldern på befolkningen i Söderhamn är också i relation till genomsnittet förhållandevis hög. Kombinationen av den höga genomsnittsåldern och behovet att hålla hårt i gamla traditioner gör att många av de kulturella evenemangen har en historisk anknytning. När man som ny i staden frågar efter vägen så får man ofta svaret: Det ligger där gamla posten låg eller där gamla Domus. Men det som framförallt skiljer sig från de stora städerna är att folk känner varandra. De gör mer än att bara arbeta. De är engagerade och aktiverar sig på en mängd olika sätt varpå människor inte enbart, likt i städerna, låser in sig i hemmet efter jobbet.

Som journalist har det därför varit en spännande stad att arbeta i. Jag har också för första gången fått testa att skriva och filma skarpt. Det har varit spännande erfarenheter och jag känner mig stärkt i rollen som journalist. Det enda som egentligen varit riktigt svårt är att hantera stressen. För när man ska göra allt blir det lätt stressigt. Framförallt om man ställer krav på sig själv att leverera bra slutprodukter. Flera gånger hann jag till exemplet inte planera hur filmklippet som var beställt av nyhetschefen skulle göras varpå jag kom hem med 30 minuters råmaterial som skulle klippas tight till 2 minuter.

Som bildjournalist kunde jag oftast gå hem från jobbet och vara klar. När nästa dag avslutades visste jag sällan vad som hände dagen efter. Som multijournalist är man tvungen att ligga flera steg före. När färre ska göra samma arbete krävs det disciplin och framförhållning. Men ofta spricker planerna. Något måste kollas upp eller tar längre tid än tänkt. Själva skrivandet eller snarare arbetet bakom är också ett hantverk som kräver en annan arbetsmetod. Ingen vet vilken bild som jag inte tog. Men i text blir man avslöjad om man inte belyst ett perspektiv eller inte ställt frågan till någon som blivit beskylld. Trots stressen var det väldigt spännande och roligt att arbeta på Söderhamns-Kuriren. Där arbetar många duktiga journalister med bra personligheter som gjorde arbetsplatsen rolig att komma till varje dag.

I bildspelet ovan finns några av de arbeten som jag gjorde under sommaren där bilden fick ta plats eller som var särskilt roligt/intressant. Bland annat bevakningen av Ungdoms-SM i friidrott, granskningen av vägskyltningen i centrala Söderhamn, midsommarfirandet samt en seglingskurs för barn. Många av texterna till uppslagen har jag även skrivit själv.

Leave a comment

Personporträtt av Emma Svensson för Årets Bild Magasin

Som ett led i min utveckling mot multijournalist har jag börjat skriva och fotografera för Årets Bild Magasin, en tidning med fokus på svensk bildjournalistik. Bakom tidningen står bildtävlingen Årets bild som arrangeras av Pressfotografernas klubb och inititiatvtagare till själva magasinet är ordföranden i Årets Bild tillika fotografen Ola Axman.

Magasinet kommer ut fyra gånger per år och finns än så länge enbart i en digital version. Den kan laddas ner vi iTunes här för läsning på iPad. Till det tredje numret som kom ut i fredags gjorde jag en kort fråga/svar intervju med Paul Hansen samt ett längre personporträtt där jag intervjuade och fotograferade frilansfotografen/fotoentreprenören Emma Svensson aka Rockfotoemma. I tidningen finns förutom flera intervjuer med fotografer även vinnarbilder från 2013 års Årets Bild, inskickade tävlingsbidrag i bland annat porträttklassen och krönikor från Lars Dareberg & Pontus Höök. Personporträttet exklusive Emmas egna bilder publiceras i sin helhet nedan.

TEXT & FOTO NIKLAS LUNDENGÅRD

Som 20-åring startade hon upp Sveriges första bildbyrå för konsertbilder. Tio år senare har hon byggt upp ett eget fotoimperium och är idag en etablerad entreprenör, efterfrågad inspiratör och framgångsrik fotograf. Årets bild har mött fotografen som vill vara en förebild för andra.

Klockan börjar närma sig nio och snart är kvällens lektion på kursen ”Arbeta som fotograf” slut. Utbildningen, den första hon leder i helt egen regi, har samlat fjorton fotografer i lokalen som under hösten ska träffas en gång i veckan för att introduceras till yrket frilansfotograf.

Emma Svensson ligger på soffan med lätt feber och kraftig huvudvärk i den egna studion och ser på när kvällens gästföreläsare, tillika ELLE:s art director, ger feedback på kursdeltagarnas bilder. En intensiv arbetsperiod med lite sömn har tagit ut sin rätt. Arbetsmoralen är hög och en inställd lektion är uteslutet.

- En förkylning kan inte stoppa mig.

Den höga arbetsmoralen har inte kommit på senare tid utan grundlades i tidiga år under uppväxten i Frändefors, en tätort i Vänersborgs kommun.

- Jag hade stor frihet som barn och var allt annat än curlad. Jag fick ta hand om mina tre yngre syskon som liten och fick lära mig saker på egen hand.

I grundskolan gick Emma ut med bäst betyg i klassen. Då var drömmen att bli filmregissör och det naturliga steget var att söka till mediegymnasiet. Entusiasmen för mediebranschen förbyttes snabbt till pessimism eftersom lärarna berättade för eleverna att det inte fanns några jobb och att konkurrensen var för tuff.

BILDBYRÅN ROCKFOTO STARTAS UPP

Parallellt med gymnasiestudierna arbetade Emma på McDonalds, där andra karriärvägar öppnade sig. Kort efter gymnasiet kunde hon titulera sig restaurangchef. Vid sidan om arbetet var den stora passionen rockmusik och konserter. En kväll för snart 10 år sedan gästade det då nyetablerade bandet Mando Diao Göteborg och av någon anledning fick kameran följa med till spelningen. Kameran var ett verktyg hon då inte behärskade men som hon fastnat för under skoltiden.

- Varför jag tog med kameran till just den konserten är en slump.

Det blev startskottet på en karriär som konsertfotograf. En reporter från lokaltidningen tog med sig några av Emmas filmrullar hem efter att ha sett henne plåta under konserten och publicerade en av bilderna i tidningen. Två månader senare registrerade hon webbsidan rockfoto.nu som idag är en bildbyrå med ca 70 frilansande fotografer anslutna, med verksamhet i hela Sverige, kontor i Stockholm och en av fotobranschens schysstaste ersättningsvillkor för fotografer.

- Rockfoto var till en början till för fansen som inte var där på konserterna. Det fanns ingen riktig marknad för konsertbilder då och vår plattform gjorde det möjligt för mig och mina fotovänner att komma in gratis på en massa konserter och festivaler.

FOTOKARRIÄREN TAR FART

2005 och året därpå blev Emma utsedd till årets konsertfotograf. I samband med detta kunde hon säga upp sig från McDonalds och satsa allt på sitt fotograferande. Utmärkelserna blev en entrébiljett till musikbranschen och olika band som Sugarplum Fairy, Mando Diao och The Ark hörde av sig och ville få sina skivomslag fotograferade.

Sedan dess har egna fotouppdrag varvats med utbildningsuppdrag, egna projekt och företagande. Numera är hon inte lika aktiv i Rockfoto varken som fotograf eller i företagsdelen där andra nu sköter det rent operativa.

- Jag har plåtat cirka 2600 konserter under min karriär. I början plåtade jag 365 om året men det går inte att leva på att plåta konserter. Nu gör jag ungefär 20 plåtningar per år.

Andra typer av uppdrag rullar numer in kontinuerligt och i dag går det att välja vilka jobb som passar bäst, vilket gör att hon har en egen plattform att stå på. I dag består arbetet främst av mode- och porträttjobb för kunder som Elle, Rodeo och olika modedesigners men även undervisning samt affärsplanering kring det nya företaget Fotoresor, där fotointresserade erbjuds resor till världens alla hörn. Arbetet tar nästan all tid, något som hon hoppas kunna förändra.

- Jag vill arbeta kanske 120% istället för 200% som jag gjort under lång tid. Det gör att jag måste välja bort vissa saker.

Närmast är hon aktuell med utställningen ”I kroppen min” som turnerar runtom i Sverige till förmån för Cancerfonden där trummisen, journalisten och nära vännen Kristian Gidlunds sista år som cancersjuk dokumenterats. En utställning som i skrivande stund samlat in 125 000 kr i frivilliga entréintäkter till just Cancerfonden.

- Det är det vikigaste projekt jag gjort i mitt liv. Jag beundrar Kristian så mycket för hur han använt sin tid. Jag har stor respekt för hans mod och styrka. Han har lärt mig så mycket.

VILL HJÄLPA ANDRA

I år uppskattar Emma Svensson att det egna bolaget kommer att omsätta drygt 2,5 miljoner kronor. Det mesta går tillbaka till att investera i nya projekt, med fokus på att få fotointresserade att utvecklas samt skapa förbättrade arbetsvillkor i branschen.

- Jag gör inte saker bara för att tjäna pengar. Så länge jag kan överleva på det jag gör är jag nöjd. Mina projekt ska inte enbart vara för mig själv. De ska ha ett större syfte än så. De ska fylla en funktion och bidra till ett bättre samhälle på något sätt. Jag vill vara som Robin Hood. Jag vill ge tillbaka. Jag vet själv hur svårt det var när jag började, att ta mig in någonstans och att bli tagen på allvar samt bli respekterad.

Framtidsdrömmarna är att starta en egen tidning utgiven en till två gånger per år, utan annonser och utan vinstsyfte finansierat ur egen ficka, för att lyfta fram unga fotografer. Ambitionen är också att under 2014 starta upp en byrå där de bästa eventfotograferna skall samlas under ett tak.

- Jag vill inte att det ska gå att få tag på en duktig eventfotograf i Stockholm och betala skitlite pengar, vilket det går i dag. Byrån ska byggas upp enligt samma modell som jag byggde upp Rockfoto.

Emma Svensson menar att den hårda konkurrensen i branschen har gjort att många fotografer försöker skydda sina egna intressen. De ger sig på unga förmågor som försöker ta sig in, vilket gjort att fotograferna inte är enade. Detta utnyttjas av uppdragsgivare som försöker pressa ner ersättningarna, något hon vill förändra.

- Jag är inte helt nöjd med hur fotobranschen ser ut idag. På vissa håll kan den vara ganska elitistisk. Dessutom är den inte jämställd. Jag tycker det skulle vara så mycket bättre om fler fick möjligheten och man såg varandra som kollegor istället för konkurrenter. Jag vill vara med och förändra fotobranschen och bli ihågkommen för det. Många säger att de inte vill vara en förebild och är rädda för att ta det ansvaret, men jag vill vara det.

Leave a comment

Niklas Lundengård nu även diplomerad journalist

2010 efter 7,5 års studier inom marknadsföring och medie- & kommunikationsvetenskap samt efter några kortare arbetslivserfarenheter med fokus på politisk kommunikation sökte jag efter en nischkompetens att kunna arbete med. Fotografering var något som lockade. I början såg jag fotograferandet som ett seriöst hobbyprojekt men snabbt blev detta till en seriös satsning där yrket som fotograf lockade. Men jag insåg att hantverket kräver fokus och tid för att bli riktigt bra. Därför sökte jag flera fotoutbildningar.

När jag började plugga foto för 2,5 år sedan på Hällefors Folkhögskola visste jag att fotobranschen var tuff. Efter att ha utforskat det dokumentära nischen i projektet Pendlarstress insåg jag att det var bildjournalistik jag ville satsa på.

Tre redaktionserfarenheter senare från 18 minuter, Dagens Industri och Ljusdals-Posten var insikten att jobbet som renodlad pressfotograf är ett konkurrensutsatt yrke. Att ens få en praktikplats är otroligt svårt om man inte läser på någon av de två bildjournalistiska utbildningar som finns i Sverige. I dag finns det få tidningar som anser att bildjournalister som enbart fotograferar är annat än rent resursslöseri och därför är redigerings-, skriv-, film- och webbkompetenser önskvärda för att ta hem ett jobb. Helst ska man kunna allt.

Jag har parallellt med fotostudier, egna fotoprojekt samt redaktionspraktik frilansat som fotograf. Främst har det blivit kommersiella uppdrag där jag främst arbetat åt Destination Uppsala men också en rad andra uppdragsgivare som Elitidrott Uppsala, Akademikerförbundet SSR och Socialdemokraterna. Det har varit roligt och lärorikt. Men jag inser att det är bildjournalistik som jag främst vill arbeta med. Jag har också insett att jag helst av allt inte vill ge mig in i ett frilansliv med krav på att sälja in jobb dagligen och aldrig veta om man får i hop det vid månadens slut. Det passar inte mig. Jag vill ha trygghet för att kunna prestera. Många anser att det är fotografens vardag. Det är bara att anpassa sig.

Ingen vill anställa en fotograf i dag. Samma förutsättningar gäller för journalister. Överettableringen i journalistbranschen är enorm och antalet jobb minskar i takt med den strukturomvandling som sker i tidningsbranschen där allt fler hellre läser på nätet än papperstidningar. Men samtidigt, i alla fall för mig, har yrket aldrig lockat mer. Möjligheterna att bedriva bra journalistik i dag är enorm med fler medier, fler läsare och bättre tekniska förutsättningar. Därför vill jag satsa.

Som ett led i den satsningen har jag under hösten läst grundkursen i praktisk journalistk på Poppius och till våren ska jag läsa fördjupningskurser med inriktning mot tidningsredigering och reportage. Under denna höst har det därför blivit mindre fotografering och mer studier i journastilk. Kombinationen av mina erfarenheter som frilansfotograf och pressfotograf samt mina nya kunskaper inom skrivande journalistik hoppas jag vara vinnande. Min tidigare ångest för att skriva är som bortblåst och jag ser fram mot att lära mig tidningsredigering till våren. I förlängingen inser jag att jag kommer arbeta mindre med bildjournalistk och mer med annan journalistik. Men just nu känns det bara inspirerande.

Jag kommer inte kunna allt till sommaren. Men jag kommer vara bättre rustad än någonsin för arbetsmarknaden. Målsättningen har för mig aldrig varit tydligare. Inom kort ska jag arbeta på en redaktion som multijournalist. Det finns inget annat.

2 Comments